Snilleblixt

Ibland trillar poletten ner. Och man får lite mer insikt. Om sig själv. En inbillning om hur man tror att man fungerar som människa.

Jag har alltid varit sista-minuten-Jennie. Skola, jobb, passa tider, göra färdigt saker (vaddetänär). William kallar mig för tidsoptimist.

Det samma är min förmåga att fokusera, när fokus ligger på ngt och jag vet att det är det jag ska göra är det inga problem. Tills. Jag vet att det ska ta slut eller upphöra. Det är som om att jag inte gillar det längre, inte kan hitta förmågan att fokusera, eller uppskatta det. Jag tappat all lust och passion för det. Känslan kantrar mer över till att det blir en fiende och något otroligt jobbigt att göra.

Precis som om att när jag har bestämt mig eller vet att det är något som snart ska avslutas så måste det avslutas före det. Precis nu, inte då.

Ex. (och det här är något som hela tiden upprepas i processen)

Jag vet att jag ska sluta mitt jobb och snart säga upp mig. Ett jobb som har känts helt ok. Men nu har jag inför varje jobbskift en liten gnagande ångest klump i magen som skriker att jag inte vill gå dit alls, något mer. När jag väl är där, är det mer att räkna ner timmarna. Och försöka att inte irritera sig så mycket på folk. Och då menar jag inte att jag ogillar dom, utan mer att deras brister som lyser igenom blir ännu större. ( Det är mycket skitsnack på mitt jobb, som i att dom pratar skit om alla andra som inte befinner sig i rummet. Personangrepp, om hur folk ser ut och hur dom är som personer. Och ja, förmodligen så pratar dom ju skit om mig när jag går ut från fikarummet…)

Tappat tråden…

Jag tror att det är så här. Min förmåga att alltid skjuta upp saker till sista minut är på grund av att jag vet när jag väl bestämt mig för att avsluta `ämnet´så vill jag göra det direkt. På en gång. Inte om fyra veckor, utan nu.

Sista-minuten-Jennie = slippa-avlusta-ångesten

Jibberish för dig – solklart för mig

This entry was posted in UK, Vardag. Bookmark the permalink.

One Response to Snilleblixt

  1. annapanna says:

    Nej jag förstår precis. Herregud, tålamod-schmålamod liksom. Why wait when you can have it now. Osv osv.

    Och det går ju aldrig över, det är en del av ens personlighet. Så det är bara till att gilla läget och räkna sekunderna vid varje pass.

    Jag är ju åt andra hållet med. Jag våndas över att jag ska tillbaka till jobbet – om ett och ett halvt år. Gaaaah!

    Grab it by the balls, I say! (ska försöka anamma det på mitt liv i alla fall, får se om det lyckas.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>