Laparskopi

Operationen som gjordes 20september börjar sakta blekna. Något som skulle vara ett rutin ingrepp och vara över på 30min. Som resulterade i ett dygn extra på sjukhuset och nästan två veckors återhämtning. För mig oerhört svårt att hantera, att befinna mig i en så pass hjälplös situation. Att känna den fysiska svagheten.

Jag infann mig strax före kl 8:00, jag skulle vara först in. Fick vänta tre timmar då ett akutfall kom in. Samtalet med doktorn som skulle utföra ingreppet kändes bra, tre små snitt i magen. Och framför allt behövdes ingen kateter… Det sista jag minns är två manliga narkossköterskor i puffiga gröna hattar som ställer en lång lista frågor, samtidigt som de förklarar vad som kommer att hända och dirigerar mig hur jag ska ligga. Klockan är strax före lunchtid.

Jag fryser, mina tänder skallrar, sängen skallrar för att jag skakar så våldsamt. Någon tar av mig filten och jag får en varm blå tung skumgummimatta som suger sig fast på min överkropp, efter det flera lager filtar. Har du ont Jennie? Mmm, fryser.

Morfin. Jag försvinner. När jag vaknar igen är kylan inte lika våldsam, men smärtan. Någonstans, om det är på uppvaket eller när jag är tillbaka på avdelningen, får jag förklarat att operationen tagit mycket längre tid pga av komplikationer. Tusen tankar går genom huvudet, lyckligtvis kan jag inte hålla koncentrationen och tankarna är bara halva. Klockan är eftermiddag, 16-17tiden. Jag vet inte när jag hörde av mig till William eller när han kom. Jag minns att han var där och att vi tittade på serie på datorn, men jag minns inte vad. Jag fick middag, och tror jag åt potatis med en vit kall dillig sås. Bara att tugga och svälja var ansträngande.

Det jag inte fick, var en förklaring till varför jag hade fyra snitt i magen eller resultatet av operationen. Ingen ville säga någonting, förutom att läkaren ringer mig på måndag kl14. Det är en förbannat lång väntan…

Lördagen ägnades åt att när jag inte sov försöka få mig på benen och även lyckas med ett toalettbesök. Katetern, som jag inte skulle behöva men som sattes in under op:en, togs på lördagmorgon. Nu varvar de starka värktabletter och morfinsprutor, men äntligen fick jag efter middagstid åka hem.

Måndag, halv tre på eftermiddagen. Läkaren ringer, frågar hur jag mår. Hon skriver ut värktabletter. Förklarar vad som hänt under operationen, som tog ca 3timmar. Mina äggledare är hopväxta med äggstockarna, täckt av ärrbildning efter en stor infektion. De har försökt att spola båda äggledarna, den vänstra är helt igenväxt och den högra nästan likaså. Ingen av dem togs bort, då risken för att skada äggstockarna sågs som allt för stor. Läkarens bedömning är att det inte finns någon chans för mig att att bli gravid på naturligt sätt, men att livmodern ser intakt ut förutom en liten ärrbildning på baksidan och att hon därför ser chans för en lyckad ivf. Vänta på nästa mens och ring då, eller hör av dig direkt om du skulle få mycket ont. Jaha…

Det mörka hål man så lätt trillar ner i. Att veta vad felet är eller beror på är inte alltid tröstande. Hösten var lång och mörk…

This entry was posted in IVF, Vardag. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>