Siffror

112. Det var dit jag ringde imorse. Det var en figur i trapphuset som levde rövare och försökte ta sig in.. Polisen kom och figuren, som visade sig vara våran närmaste granne vilken vi aldrig träffat, var klapprak och ville bara kunna låsa upp sin dörr. Det var ju inte så farligt och jag kunde ha gjort det åt honom, om jag nu vetat vem han var.. Men att vakna 4:30 av att någon känner runt på alla dörrar höjer lätt adrenalinet till maxnivå och man känner sig inte så social, utan mer som en nervös pensionär som står och gluttar i dörrhålet. Så idag lärde jag mig att uppskatta att jag alltid känner att dörren är låst före sänggåendet.

30. Det är dit jag har nått nu, fast jag egentligen bara skulle blivit cirka 15 om inte hjärtkirurgin existerat. Så med ett lagat hjärta har jag förhoppningsvis 2/3 kvar. Och nästa gång ska jag kliva ut i nattsärken för att hjälpa en behövande granne!

Men först far jag till London och gamblear med kolesterolvärdet!

This entry was posted in Vardag. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>