6 månader…

Upp och ner. Ångest och lycka. Allt har verkligen gått hand i hand, varannan dag, timme och minut. Det ena byts av det andra. Ibland glömmer man att man är här …mest på grund av platsbrist i huvudet av alla ekonomiska bekymmer. Om att ha jobb eller inte. Av alla pengar vi bränt på att faktiskt åka hit i ett år.

Det har varit en riktig karusell med mina jobb byten. Och det känns fortfarande inte som om allt är klart. Jag har fortfarande skjortorna från Calcot hängandes bakom sovrumsdörren… Inte fått ngt riktigt avslut från Learning Together, fast där ska jag ju också stå kvar som BANK-personal. Det ska bli en riktig lättnad att komma igång med det nya på torsdag natt. Börjar med 3 nätter straight up, sen har jag två lediga.

Vi njuter av att vara här, också. William hänger ut med sin farmor, och när han kommer hem ser han så där glad ut. Och jag tänker på vad jag hade med min morfar, finafina morfar. Det är skönt att veta att William får det min sin farmor. Samtidigt så märker vi hur våra föräldrar i Sverige blir gamla, bryter ben, ramlar i trappor och på cyklar. Lite som att det precis gått över gränsen och att dom blivit lite mer bräckliga än dom själva förstår. Jag har aldrig upplevt ångest över att mina föräldrar ska dö, förrän nu. Har inte tänkt på det på det viset. Eller vad som händer med den ena om den andra går först. Inte heller känt längtan efter dom och förstått hur mycket dom betyder för mig. Jag upplevde inte heller ångest över min morfar när han var på väg, men där var jag otroligt medveten om hur pass mycket han längtade efter det. Alla dör ju förr eller senare.

På senare år hjälpte jag ofta morfar på med strumpor och skor när vi skulle ut, eller ja mer för att han kanske inte riktigt nådde ner att sätta på strumpor själv. Han hade ofta kalla fötter; Men han påstod alltid med ett litet flin att det börjar nerifrån…

Gubben och humorn.

Jag vet varjefall att det var otroligt skönt att få vara i samma rum när han väl gick bort.

 

Jag vet att vad det än kostar att vara här, i slutändan så kommer året vara grymt värt. Men just nu känns det som om alla pengar är borta och snart ska vi även börja betala hyran varje månad, det kommer att bli kämpigt. Och ibland undrar vi hur vi ska ha råd att faktiskt åka tillbaka till Sverige. Och bara att gå igenom processen om hur vi skaffar någonstans att bo där, gör en matt och samtalsämnet byts gärna ut.

Utan vänner och det vanliga umgänge man är van vid så känner man sig rätt ensam. Även om vi har träffat människor lite då och då, så är det otroligt svårt att få  till en vardaglig vänskap med någon. På samma gång, 3 av dom 6 månader vi har varit här så jobbade jag ihjäl mig och såg knappt William. Och allt kommer ju att vara förändrat när vi kommer tillbaka till Gävle, om vi kommer tillbaka… Nästa gång jag sitter i Sverige och tänker tillbaka på mitt liv i England och längtar hem dit. Då kommer jag se allt vi har här och nu. Där och då.

Lite synd är det, men det är lätt att vara efterklok…

 

This entry was posted in Arbete/Skola, UK, Vardag. Bookmark the permalink.

One Response to 6 månader…

  1. Annapanna says:

    Det är svårt att njuta och se vad man gör och får när man får kämpa så förbannat. Leva här och nu istället för sen. Men sen, efter, kommer du se på det här året efteråt och tänka “fy fan I did it”. Jag hoppas det ekonomiska löser sig. Att ligga och snurra på nätterna och tänka på ekonomin är ett helvete.

    Och det är typiskt att föräldrarna ska börja bli sjuka, de som har hållt i alla år, ska plötsligt bli åldersstigna så att man börjar oroa sig. Blä!

    Men ni behöver inte oroa er för att inte komma hem igen. Vi startar en insamling så är ni hemma på ett huj! Och ledigt rum har vi minsann också!

    Pussar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>