Det susar i säven…

Eller snarare viner i halsen…

Den senaste månaden har jag varit väldigt mycket hemma. Inga föreläsningar, `jullov´och övertrött. Min allergi har fullständigt gått bärsärk igen. Rödflammiga fläckar som kliar och flyttar på sig, astma, snuva och nysningar.

Imorse tänkte jag att det är en förkylning som slagit till. Men jag masade mig ut på lunchträff med Fia. Efter ca 30min är alla symptom borta, och jag har 4 fantastiska timmar utan att snoret sprutar, konstanta nysningar och ingen astma.

Nu har jag varit hemma i ungefär en timme och känner hur allt börjar krypa fram igen…

Fantastiskt!

Posted in Vardag | Leave a comment

Återblick

2012- var året som inte fick någon recension…

2013- var större delen av året ett riktigt skitår.

Vävåret, var segt. 1 stort projekt, enda glädjen var rosenringarna.

Hälsoåret, jag hatar min egen kropp. Den är en förrädisk svikare. Listan kan göras lång… Förutom ett litet stort + i slutet på året.

Karriärsåret, har bara varit positivt.

Spelåret, har det varit alldeles för lite tid för.

Det går att älta allt…

Det blir alltid överpretentiöst. Uttrycket, eller kanske snarare intrycket blir oklart. Återspeglar inte sanningen.

2014 – levererar förhoppningsvis!

Posted in Vardag | Leave a comment

Något litet som tickar

Mensen som ironiskt nog aldrig kom. Samtal med min sköterska på kliniken, som har hand om vår ivf-planering. Bokar in ett tidigt ultraljud, med lång väntan, den 25:e november. Då skulle vi isåfall vara i vecka 8. Vi pratar också om den ökade risken för utomkvedshavandeskap, eftersom vi vet att mina äggledare i stort sett är opasserbara. Hon pekar på vikten av att jag genast hör av mig om jag skulle känna kraftig smärta…

25:e november, jag känner mig stålsatt. Det enda jag hoppas på nu är att slippa ytterligare en operation. Vilket förmodligen skulle innebära stor risk för att ena äggstocken tas bort, eftersom den är ihopväxt med äggledaren. Och sitter ägget i ledaren, om det nu ens finns något ägg, så är operation enda alternativet.

Vi får inte träffa den läkaren som vi var bokade på. Istället får vi två andra, båda verkar lite yra. Jag är nervös när jag lägger mig i stolen.

Titta, utbrister mannen med ett stort leende. Kvinnan håller med, men varför ser du så orolig ut Jennie? Här ser du lilla hjärtat slår, och allt sitter på rätt ställe.

Jag känner tvivel, upplever känslan av tjutet efter att en bomb sprängts. Locket som slår för öronen och hur allt verkar finnas på avstånd. Vågar jag le?

Då är det bara att kontakta barnmorska och boka tid. De båda är överens om att det är en bra julklapp. Vi håller med.

Nu är det mitten av vecka10. Jag tänker på det där lilla tickande hjärtat på skärmen, vågar jag hoppas på att det fortfarande slår. Är alla symptom på graviditeten riktiga, eller försöker min kropp uppehålla ett tillstånd som inte längre är? Vi har väntat så länge på det här. Är det verkligen möjligt att det verkligen händer? Betyder det att vi kommer att få ett barn som är hälften mig och hälften William, vi pratar om det och det känns verkligen overkligt. Märkligt, att något vi försökt med så länge kanske till slut verkligen kommer?

Jag räknar veckor och försöker förstå att det förmodligen inte kommer att fullbordas. Försöker förstå att risken för missfall är gigantisk. En mycket fin vän sa att hon fått tipset om att ta ut lyckan i förtid, för om det går förlorat blir man lika ledsen oavsett vad man varit inställd på. Det låter klokt och riktigt, men är inte lika lätt att anamma…

 

Posted in Vardag | Leave a comment

Laparskopi

Operationen som gjordes 20september börjar sakta blekna. Något som skulle vara ett rutin ingrepp och vara över på 30min. Som resulterade i ett dygn extra på sjukhuset och nästan två veckors återhämtning. För mig oerhört svårt att hantera, att befinna mig i en så pass hjälplös situation. Att känna den fysiska svagheten.

Jag infann mig strax före kl 8:00, jag skulle vara först in. Fick vänta tre timmar då ett akutfall kom in. Samtalet med doktorn som skulle utföra ingreppet kändes bra, tre små snitt i magen. Och framför allt behövdes ingen kateter… Det sista jag minns är två manliga narkossköterskor i puffiga gröna hattar som ställer en lång lista frågor, samtidigt som de förklarar vad som kommer att hända och dirigerar mig hur jag ska ligga. Klockan är strax före lunchtid.

Jag fryser, mina tänder skallrar, sängen skallrar för att jag skakar så våldsamt. Någon tar av mig filten och jag får en varm blå tung skumgummimatta som suger sig fast på min överkropp, efter det flera lager filtar. Har du ont Jennie? Mmm, fryser.

Morfin. Jag försvinner. När jag vaknar igen är kylan inte lika våldsam, men smärtan. Någonstans, om det är på uppvaket eller när jag är tillbaka på avdelningen, får jag förklarat att operationen tagit mycket längre tid pga av komplikationer. Tusen tankar går genom huvudet, lyckligtvis kan jag inte hålla koncentrationen och tankarna är bara halva. Klockan är eftermiddag, 16-17tiden. Jag vet inte när jag hörde av mig till William eller när han kom. Jag minns att han var där och att vi tittade på serie på datorn, men jag minns inte vad. Jag fick middag, och tror jag åt potatis med en vit kall dillig sås. Bara att tugga och svälja var ansträngande.

Det jag inte fick, var en förklaring till varför jag hade fyra snitt i magen eller resultatet av operationen. Ingen ville säga någonting, förutom att läkaren ringer mig på måndag kl14. Det är en förbannat lång väntan…

Lördagen ägnades åt att när jag inte sov försöka få mig på benen och även lyckas med ett toalettbesök. Katetern, som jag inte skulle behöva men som sattes in under op:en, togs på lördagmorgon. Nu varvar de starka värktabletter och morfinsprutor, men äntligen fick jag efter middagstid åka hem.

Måndag, halv tre på eftermiddagen. Läkaren ringer, frågar hur jag mår. Hon skriver ut värktabletter. Förklarar vad som hänt under operationen, som tog ca 3timmar. Mina äggledare är hopväxta med äggstockarna, täckt av ärrbildning efter en stor infektion. De har försökt att spola båda äggledarna, den vänstra är helt igenväxt och den högra nästan likaså. Ingen av dem togs bort, då risken för att skada äggstockarna sågs som allt för stor. Läkarens bedömning är att det inte finns någon chans för mig att att bli gravid på naturligt sätt, men att livmodern ser intakt ut förutom en liten ärrbildning på baksidan och att hon därför ser chans för en lyckad ivf. Vänta på nästa mens och ring då, eller hör av dig direkt om du skulle få mycket ont. Jaha…

Det mörka hål man så lätt trillar ner i. Att veta vad felet är eller beror på är inte alltid tröstande. Hösten var lång och mörk…

Posted in IVF, Vardag | Leave a comment

Dag 14

Det är fredag, mensen har inte dykt upp än. Ringer kliniken. Deras bud är att fortsätta med sprayen och att ta ett grav-test i helgen. Bortkastade pengar tänker jag…

Lördagmorgon 9/11, trött som ett as och kissnödig som en häst fumlar jag upp och in på toa. +

Ironin, hur kan det vara möjligt?

Resten av helgen är förvirrande, man försöker resonera med sig själv. Det var ju inte möjligt. Jag vill inte bli lika ledsen som förra gången, för 5 år sedan. Samtal idag med min sköterska på kliniken, och hon bekräftar mina misstankar om att det finns en ökad risk för utomkvedshavandeskap. Det här är alltså inget som vi räknar med att det ska fungera, fullföljas. Hoppas men ställer in oss på att ivf:en bara blir uppskjuten några månader. Tid är bokad för ultraljud, den 25:e. Då ska det ha gått 7hela veckor… Bara vänta att se om det håller så länge.

Posted in IVF | Leave a comment